Första milen ligger bakom mig
Ni får snällt stå ut med massa inlägg från mig, Linda, denna vecka eftersom Ida har haft den goda smaken att fly höstrusket för sol och värme på sydligare breddgrader.
Själv trotsade jag mörket imorse och valde även idag rullen till jobbet. Att rulla dit och hem två dagar innebär faktiskt att jag nu tillryggalagt en mil, om än en uppdelad sådan. Men att, som idag efter en 11-timmars arbetsdag köra 2,5 kilometer borde nästan kunna jämnställas med att rulla en mil i sträck.
Eftermiddagen spenderade jag på Hjälpmedelscentralen i Borlänge med två gåstolsutprovningar och när jag väl kommit tillbaka till jobbet, avslutat allt och kunde börja rulla hem hade klockan närmat sig 18.30 och det var alldeles mörkt. Istället för att riskera livet genom att kasta mig utför den branta backen vid däljan, vilken dessutom är alldeles full av blöta löv, uselt upplyst och där du hux flux riskerar krocka med ett rådjur så valde jag att ta "omvägen" över bilvägen.
Jag fick ännu en gång erfara hur dålig asfalten är men istället för en kort brant backe fick jag njuta av en lång skön nedförsbacke och därefter en lång dryg uppförsbacke.
Att kämpa sig uppför är tungt, förbaskat tungt men "belöningen" kommer i att sen snabbt och kontrollerat få rulla i nedförslut. När jag stannar till vid backens slut kittlas det sådär under fötterna, på samma sätt som det gjorde när jag åkte inlines när jag var liten. Men sällan en nedförsbacke utan en uppförsbacke. Och där tornade den upp sig framför mig. Inte särskilt brant, eller jo, lite brant, men framförallt lång. Jag gav mig den på att klara av den och kämpade mig ziczacandes uppför under tio minuters tid, pustandes och stånkandes. Jag har aldrig varit så tacksam för att järnvägsbommarna gick ner mitt framför ögonen på mig som jag var efter den bestigningen.
/Linda
