Rullstolsrookies

Så var det fredag igen och nedräkningen inför loppet närmar sig. Det känns tråkigt och aningen stressande att jag inte kunnat köra något mer efter onsdagens pass. Handleden känns absolut bättre men inte alls helt bra. Det är egentligen lite dumt, för när det gjorde ont även i vila var det på ett viss så självklart att inte använda den men nu hugger jag ju i en del och plötsligt gör det ont. Nåväl, helgens utflyktstur till södra götaland tvingar mig ändå till ytterligare några dagars träningsuppehåll och sen ska jag börja lite försiktigt igen...

 

Det är frustrerande att inte träna. Om det så är rullstolskörning eller något annat. Just det här med handleden har även hindrat mig i mitt gymmande eftersom det i 99% av fallen är skivstänger, hantlar eller annat material att hålla i händerna inblandat. Istället har det blivit en sådan otroligt slapp vecka när jag gjort precis ingenting. Sådan är jag, allt eller inget.

 

När det kommer till träning har jag dock så gott som alltid varit en "allt-person". När jag var liten dansade jag, simmade och åkte skridskor. På lågstadiet var jag med i en del löplopp över en eller ett par kilometer och placerade mig relativt högt upp, varför jag tyckte det var roligt. Som åttaåring började jag också spela pingis, något jag fortsatte med i drygt tio år. Under de åren blev det ett hundratal tävlingar runtom i Sverige, Danmark och Tyskland samt en månads träningsläger i Kina. Jag levde för pingisen under ett antal år. I Kina var jag sämst i träningsgruppen (ja, även sämre än nioåringarna), men när det kom till medeldistanslöpningen efter middagspassen så var det omvända resultat. Samma när jag var på riksläger på hemmaplan; sämst i pingishallen men bland de bättre på löpningen. Springa blev kul.

 

Ja, jag har väl egentligen alltid älskat att springa. Det är en så lättillgänglig träningsform, allsidig och enkel. Meditativ och triggande på samma gång. I med lurarna och musik efter humör. Kort och snabbt eller långt och långsamt. Eller ja, långt och långt. När jag för första gången skulle springa en mil, det var ett lopp, tog det liksom slut i kroppen efter målgång. Otränad, tänkte jag och cyklade hem med en sjuhelvetes huvudvärk och en tanke på att träna mer. Andra gången samma sak, huvudvärk, illamående. Tredje gången likaså.

 

Efter två besök på klinfys med spirometri, arbets-EKG, blodprover och anamneser fick jag förstå att jag "skulle ju aldrig kunna bli en löpare". Min lungvolym är helt enkelt rätt så mycket "för liten" i förhållande till min ålder, kön, längd och vikt. Sänkt vitalkapacitet. Jag lider väl inte nämnvärt av det till vardags, men det kan bli tufft vid exempelvis passiv rökning, stress, mycket avgaser, ånga och en del fräna lukter. Och när jag springer.

 

När jag springer vill jag springa snabbare och snabbare, jag vill pusha tider och sträckor, det vill inte min kropp. Det går så gott som alltid kalasbra medan jag är i rörelse och otaliga är de gånger jag lurat mig själv och pressat mig själv ett steg för långt. Det slutar alltid likadant: med bamsevärstinghuvudvärk och därtill hörande illamående och yrsel.

 

Men det har inte hindrat mig. Vid denna tiden förra hösten fick jag och en vän en idé att ändå testa att springa ett Göteborgsvarv. Med rätt och långsam träningsperiod inför skulle det kunna gå. Det var mitt i vintern och att samla mil var tufft men i slutet av februari sprang jag för första gången någonsin en sammanhållen sträcka längre än en mil. Göteborgsvarvet 17/5, vore ju bra att prova på distansen innan dess...I grannbyn arrangerades i april Sätermaran, en liten motionstävling med sträckorna 10km, 21km och 42 km. Jag sprang halvmaran för första gången, det gick fantastiskt bra! Men när jag klev ur bilen när jag kom hem tog det mig en halvtimme att komma upp till lägenheten och där låg jag sen, helt däckad och förstörd resten av dagen. Men känslan av lyckande var enorm. Jag hann träna ytterligare inför Göteborgsvarvet och optimerade verkligen förberedelserna in i minsta detalj och jag sprang i mål på en tid bara strax över två timmar. Bra mådde jag inte efteråt, men tillräckligt bra för att komma säkert med spårvagn till hotellet OCH äta middag. Min absolut största vinst i träningssammanhang.

 

Dum som jag är har jag nu åter anmält mig till Göteborgsvarvet och mitt mål inför nästa år handlar varken om tid eller distans; mitt mål är att inte utmana eller utmanas utan att förbereda, planera och genomföra loppet på ett sådant sätt att det blir i alla fall någon procents njutning.

 

Men, precis som ni som känner mig vet, så är jag sällan riktigt nöjd utan behöver nya utmaningar. "Ett marathon" skulle ju kunna låta som en bra idé, men det får faktiskt vänta. I höst utmanar jag istället mina armar. En tid som redan hittills gett massor av perspektiv och väckt en hel drös med tankar.

Tankar av vilka den allra största just ikväll är - hur tusan ska det gå i den där tunneln?!

/Linda